lördag 23 januari 2016

En ostadig väg

Skrev den här som fb-status för ett tag sedan när jag kände mig lite deppig. Tänkte att jag borde publisera den här också. 


Jag vandra fram längs en ostadig väg
Jag vet inte vart jag ska 
Inte heller vart vägen leder - som jag enträget vandrar 
Jag famlar, trillar och ramlar, klamrar mig fast vid räcket
Tänker att nu räcker det, Vill släppa falla, falla för alltid
Bli ett med fallet, ner och djupt utanför vägen, utanför allt
Vart leder denna stig, denna väg? Varför ska jag vandra?
Jag blickar sidleds och ser de andra samma samma samma främmande för vandra
Tillsamman ska vi vandra, tillsammas för att vi är med andra, ensamma
Är det någon som förstår? Är det någon som förstår? Vart vi går?
Jag undrar och jag vandrar. Jag försöker nå ut, nå in, jag sträcker ut
försöker känna, försöker greppa, jag känner något som liknar något
en projicerad avbild av mig själv, en skugga som rör sig bortåt,
bortåt, bort mot en horisont, dit jag inte kan nå och inte kan se, och inte vet jag om
det finns nått, bakom eller framför eller om horisonten Är,
eller om det bara är där tanke tar slut, där vägen tar slut
Som jag går, som jag vandrar, vandrar, vandrar, vidare
Den är brokig, krokig ostadig,
jag vet inte vart jag ska, jag vet inte varför

En Dikt


Mellan fritt fall och hårsvall 
En hård knall
Mellan åkrar och ängar 
Ligger vi tillsammans i våra sängar
och andas
ängslas
Och vi ser varandras ögon
när vi blundar
och undrar
Om gröna lunder stundar
när vi avrundar vår resa
för att resa oss och gå
och förstå:
att jorden är rund
och himlen blå