söndag 22 september 2019

Tre Dikter jag tror hör ihop (ord som dör)

Jag skulle själv vilja jobba på mentalsjukhus - 
Eftersom jag själv är mentalsjuk 
*
Jag känner nån slags tröst och försoning - människor emellan - genom detta
*
Hur kan Carpe diem vara något förtröstansfull
Hur kan folk förtrösta i ögonblicket
Ögonblicket är det mest tröstlösa som finns
Något som bara försvinner och aldrig blir kvar 
Det finns inget förtröstansfullt i förgänglighet 
Och allt är förgängligt - Allt är tröstlöst
Till och med den stores ord i ögonblicket då de skrevs måste varit smärtsamma 
Dom dör i samma ögonblick som han
Och han med verkligheten, universum
Bara Jag som tror att dom finns, finns i och med den tid jag existerar och dör med mig 
Han måste ha insett att den stora flodvågen dränker hans ord, i samma ögonblick som han blundar
Ändå skrev han ner dem, ändå skrev han ner dem 
Denna fåfängliga gestalt! 

Till allt som vissnar och växer

Till allt som växer 
Och det som är
Till det som vissnar
Och det som tär
En dikt till livet
Och det som bär
En dikt till sorgen
Och att va kär
En dikt till hösten 
Och till våren
Till nya strålar
Och de gångna åren
Till vart visset löv som skiftar i rött
Till skuggorna som mörknar 
över allt levande och dött
Till vårens första rosenknopp
Till ord som försonar 
och skänker nytt hopp
Till vinden som både kyler och svalkar
Till händer så starka men tärs av valkar
Till den nyföddas skrik 
och den döendes suck
Till vattnet som skvalpar
Ner från berget kluck kluck
En tacksam för livet under Guds ögonblick
För en pust i oändlighet, den tid som vi fick

söndag 15 september 2019

Som en vacker orkan

Allting sköljer över mig som en vacker orkan
Alla känslor rinner av mig ur tåspetsarna
Jag sitter ensam medan molnen faller över mitt huvud.
Allt är kärlek, allt är ensamhet, allt är förtvivlan
Och allt är på riktigt
Jag kan känna regndropparna tvätta min kind
Jag är inte rädd
Allt är sanning

Yin och Yang

Vissa dagar är du i osynk med verkligheten
Ja med det konkreta universum
Du vaknar och inser att ingenting har med dig att göra
Att du är en tung kropp på en okänd planet
En materia som inte hör dit
En överbliven elektron i en kemiskförening
En avfallsprodukt som inte går att återvinna
En autonom enhet utanför universums stora urverk
Du är på något sett fri, och en egen individ för första gången
Men du är också en individ som faller i sönder, utan nått att hålla fast vid, utan nått som hålla dig samman.


*


I solens ljus njuter du, nedtryckt mot den enorma jorden, växandes fast i gräset
Hennes suck är din
Och fågelsången finns i dina öron
Det är rätt det du gör, eftersom du gör det rätta
Du gör det enda, det enda gör du 
Du gör
Du 
(Borta)
(Kosmos)
Du ålar dig fram
Tankar är inte tankar utan känslor
Kropp är kropp och själ är kropp
Universums blåa himmel
Moln som seglar långsamt och målmedvetet över din hjässa

Tid som går

Jag mår illa av tid som går
Av den kroppsliga process som är människan
Samma sak fast lite mindre, lite mer
Allt. Och sen bara trötthet, hunger. Och mättnad och ett klarvaket tillstånd då jag undrar vad som händer. 
Tiden vandrar på tapeterna. Tiden vandrar på din hud.
Och hår och skägg. Och svetten som luktar.
Var föds nya tankar? I minuten? I ljuset? I den främmande luften?
Ur koldioxiden vi andas ut?
Det blixtrar och åskar någonstans. Jag känner bara doften av gas och partiklar.
Tid som tar mitt liv
och ger mig nytt

En Bön och förtröstan

När prestationsångesten kom över mig som ett åskväder
tittade jag ner på gräset 
på min fötter, som gick där 
Mina fasta steg mot dess mjuka yta
Gräset var mitt, stegen var mina
Ingen kunde ta dem ifrån mig
Ingen kunde mäta eller bedöma dem
Jag fann min tilltron till varandet 
Till allt det som Är 
Tankarna är som tomtebloss i vinden
Grässtråna sträcker sig mot horisonten
Mina axlar kunde sjunka
Blicken kunde lyftas
Himmel och jord 
Och löven som darrar i vinden 

Jag sover på en hög av skräp

Jag sover på en hög av skräp
Vaknar av ett pipande alarm
En klockradio eller en mobiltelefon
Eller en diketsänd tvsändning av helgmålsbön
Allting faller ut, och tusen appar uppdaterar samtidigt
Tusen notifikationer från sociala sammanhang jag flyr från och tar skydd i 
Som tusen dörrklockor från olika dörrar som leder till mitt rum
Jag blundar bort, *ljudlöst*
I en kort evighet upphör jag att existera
Skräpet som lyfter min kropp och tynger mitt tak
Det börjar regna ner böcker från most-read-sidor ner i mitt ansikte  
Ord som har hoppats, sånger som vill sjungas, stiliserade ögonblick som vill bli ihågkomna 
Skräp och människoliv (som trots allt är det som håller en samman) ropar på mig
Det är ett överflöd, ett överflöd
Kan man älska hela världen och Denna Enda samtidigt?
Skräp! Skräp! Överallt!

- Men kan det återvinnas?  


*sammanbrott*