Livet utspelar sig en höstdag

Plötsligt under våryran tänker jag tillbaka på hösten. Om jag skulle sammanfatta hur det är att leva skulle jag ta en höstdag som exempel sådär vid september, oktober, på starten av en termin, man har precis lyckats anpassa sig till de nya förutsättningarna och har inte hunnits fullt bli fast i den stora höstdepretionen, ungefär som jag beskriver det nedan.

Livet utspelar sig en höstdag

En känsla av: inget speciellt

Du andas luften i stora klunkar

Himlen är vit och träden är kala

Motivationen är ett ringa strävande

Du går upp på morgonen utan att ifrågasätta

Äter frukost och borstar tänderna i makligt tempo

Du har inga orosmoln och ditt välbefinnande är fast förankrat

Lyckan är ingen strävan
utan ett tillstånd som då och då dyker upp i samtal med goda vänner
eller när musiken plötsligt griper tag i dig

Du längtar till fredag utan att för den skull vara olycklig på måndag

Sommaren är förbi och det är långt till Jul

Inget att oroa sig över, inget att längta efter.

Om världen

Jag ska berätta om världen, det är därför jag finns här. 
Jag ska iaktta och betrakta och någon ska säga varför. 
Och jag ska fortsätta gå. Jag finns här för dig. Jag ska säga dig hur det ser ut i mina ögon. Hur allting speglas i glansen av min puppil. Som det vida havet. 
Du ska få se mig och det är där jag finns. På böljorna. 
Tankar som slår mot stranden. Ett evigt kluckande. 
Du kan möta mig där, längst ute på en sten. Med skummet yrande och havsvinden i håret.
- Ser du solen. Glitter och måsar. Måsljud.
Det är så jag berättar det för dig. Jag kommer alltid att finnas.

Trädet

Hittade några gamla dikter när jag gick igenom gamla skrifter. En av dem är den här: 

Slå kniven genom trädet
Slå trädet genom kniven
Och väx inifrån
Låt barkens rötter bli grenar
Låt grenarna bli bark åt roten
Låt själen återförenas med trädet
Väx genom att förstöra, väx genom att känna
Väcks genom att växa
Trädets blod blir bernsten
Ditt blir nya träd
Du skriver på ett träd
Du läser i ett träd
Du ristar dina initialer, på baken av ett träd
Trädet kommer ruttna, trädet kommer falla
Trädet blir till papper, eller jord i din rabatt
I trädets jord ska växa blommor och nya träd
Ditt minne blir en vindpust
En pust som stör trädens grenar
Och du växer in i trädets stam
Din själ blir åter papper
blir åter trä i trädet.

Som om det fanns nått mer

som om det fanns nått mer

som om det fanns nått mer

Men det finns inget mer

Och allt som jag ser

är inget nytt under solen

och vi lever och vi dör

och vi lever och vi dör

och jag skriver några rader

Som överlever mig

som förvanskas och granskas

av andra och skrivs om

och ingen vet vem som har skrivit dom

och det är inte jag och det är inte du

det är oändligt in i forntiden

och någon återuppfinner hjulet

Om att leva

På hösten har jag en sådan dödslängtan

På våren en sådan livslängtan

Hur som helst är jag otillfredsställd

Sturm und Drang

Min dikter har en tändes att dra sig mot det pekorala hållet. Men det kan vara där den stora poesin finns, på gränsen mellan Tommy Nilsson och Unge Werthers lidanden. 

Jag har varit en växt i vatten i en vas
Allt för länge, Jag har fängslats och längtat

efter att slå ut,

Ut, ut på riktigt

Ute på en sommaräng

Där kan min ängslan få sträva fritt

För där är allt mitt ditt

Där kan mina rötter slå rot

Där kan jag stå på stadig fot

och inte behöva kisa mot den jag strävar mot

Inte vara instängd i ett glas, i en vas

utan omfamna världen i en ohämmad extas

Där kan min kärlek få blomma och vara fri

Fri för sin egen Eufori