Låt min bitterhet få växa

Låt bitterheten växa som ett taggit vapen i min hand.
Så att jag sen kan svinga den som en spikklubba mot den heta solen.

Kärlekens skuggor vänder sig emot mig. Och bländar mig med sitt mörker.

Ta hand om dig

Ibland måste man komma. Få smeka sig själv. Ge sig själv den ömheten. Och låta det komma ut.

Ibland måste man gråta. Få ömka sig själv. Ge sig själv den ömkligheten. Och låta det komma ut.

Ta hand om dig själv. Ta hand om dig.

Jag dansar tango

Jag dansar tango

Med den första med den andra

Jag dansar

Jag dansar för att glömma bort ett sekel

av oroligheter

Jag dansar för jag inte vet det

Jag dansar, jag dansar

Jag dansar tango

Din vilda fägring

Ditt vilda hår. Din vilda fägring

Här står jag. Vek och ärlig

Skriver dikter om din skönhet. Men visar ej

Åh vad skulle det göra. Om det visar sig

Vad mitt hjärta viskar. Vad det skälver och det klagar.

Vad mina knän vill göra. Springa och jaga.

Din kropp. Din själ. Din mun.

Ha dig under täcket. Mjuk och tunn.

Ha dig vid min sida.

Alla hemska dar som jag måst lida

Men med dig. Med din hand och skuldra

Skulle de bli sköna, ljuva, hulda.

Jag skulle klara. Mitt arma svårmod

Min otillräcklig. Vekhet. Missmod.

Skulle läggas på en sjukbädd.

Med balsam vaddas.

Mina knän och fingrar skulle skaka.

Av din kärlek drabbas.

Och jag skulle gå. Stå. Och tala.

Och föra mig och dansa. Mänsklig vara.

Dina vilda ögon. Ditt vilda hår.

Rör mig in i själen. Stel jag står.

Min ord är statyer. Stela och tomma.

Rör sig ej en meter. Till dig de vill komma.

Rör sig ner på pappret. Där de tar sin form.

Här ute är det stilla. Där inne är det storm.

Ditt vilda hår. Din vilda hår

Bort du försvinner. Bort du går

Ditt vilda hår. Din vilda fägring

Bort du försvinner. Bort som en hägring.

Ångest i Magen

Jag har ångest i magen

Jag har ångest hela dagen

Fan mannen ta dig i kragen

OCH HÄNG DIG!!!!!!

Allting sluter sig

Helt plötsligt sluter sig allt omkring en

Vägarna närmar sig

kroppen sluter sig

Andningen blir hög och andtäppt

Armarna tunga

Huvudet växer och slocknar

Att bära omkring på en människokropp

Allting sluter sig runt en, tränger en, kväver en

Allting är långt borta. Kan inte nås. Kan inte kännas.

Det kommer. Som en flodvåg drabbar en.

Uppochnervänt tak som sluttar.

Och jag faller. I min säng. Faller.

Utan syrgas. Ut i rymden.

Med min fallskärm som inte vecklas ut.

Min händer som trevar

som inte vet vad de trevar efter.

I havets blåa vatten där luftbubblor svävar upp mot ytan.

Små kapslar av förgången strävan

sockerdrickan och barnens såpbubblor

Hela tiden ett fall. Den tunga kroppen. Den tunga människokroppen.

De stora havsmonstren flyter förbi med sina tomma blickar

Urtidsdjuren som krälar på boten

Nånstans där ändå en mussla

Med en pärla mellan sina läppar

En sista nyfiken stjärna

djupt nere under revbenen

En enkel melodi

Varje sak jag sär

varje sak jag är

Varje sak som skär

Sig med sig självt

Varje skratt som fastnat

Varje tår jag fält

Varje stund jag hastat

Bort ifrån mig själv

De ska mala ner till visor

Befriade från kött

Ska kastas ut som flisor

Till allt som varit dött

Och till dig som ännu lever 

Och gråter och är rädd

Ska jag lägga ner en vaggsång

Att jollra i din bädd

Min sång bär ingen sanning

Inget evigt, inget nu

Min sång är blott förvandling

Om du hör den är den du

Min sång är bara ord

Och ord och ord och ord

En enkel melodi

Som drunknar i en flod

Vårt liv är en störtflod 

Som dränker oss igen

En dag du spolas upp

Och lever omigen 

Med dig har du rester

Från tidigare liv

Du har nånting på huvet 

En enkel melodi

Alltings närhet

Du är som ljus och metall

Som oväders knall

Som stjärnors fall

Änglars gråt

Som daggdroppen våt

Du är som bergets höga topp

Som en strimma hopp

Som fladdrar flyktigt i den dödsdömdes kropp

Du är som eld och is

På ditt eget vis

Som ömhet och ris

Du är droppen från en springbrunn

Du är novemberisen, skör och tunn

Du är ett flygande fenomen

Du är mjuk och len

Du är vår innersta själ

Vår styrka, vår häl

Ett förhastat farväl

Ett oförlöst tack

Du är en skåra ett jack

Du är ett Åh, Mm

Ett ack!

Du är en strålbilxt

Ett ljud, med dig ett

Du är Gud

Du är Människan

När hon är som bäst

Du är synden när hon

Älskar som mest

Du är det vackra som vi inte kan förklara

Du är det onda som vi inte behöver försvara

Du är besten när du möter dess blick

Du är himlen och jorden du aldrig fick

Du är döden, du är livet

Du är tidens gång och allt vi tog för givet

Du är sången till midnatt

Och gryningsljus

Du är alltings början och alltings slut

Du är sträcket på horisonten

Du är jordens runda form

Du är alltings närhet

Du är enorm

340 dagar om året

Jag blir deprimerad 340 dagar om året

Och resten av dagarna tänker jag:

Fan va trist å va glad

Jag spenderar dagarna med nudelspad

Och ändlösa promenader som aldrig vill ta slut

Och när de tar slut så tänker jag

Fan va trist, det tog slut

Och jag sover en stund

För att vakna en stund

Och jag äter en stund

Och jag diskar en stund

Och jag tänker

Och jag tänker

Vad ska jag göra nu?

Och när jag tänker den tanken

Så har jag tänkt den tanken

Och när jag tänkt den tanken

Så tänker jag inte mer

Mitt liv är sömn och olika horisonter

Olika horisonter som flyttas

Och jag tänker:

Bortom den - bortom den

Och sen går jag och tänker

Och jag byter låt på min musikspelare

Och jag byter 340 gånger

Och sen lyssnar jag på nått jag Känner

Och sen bytar jag

Och sen strular nått

(Nån sladd, nått skit, nått skrafs)

Och det finns en Å

Och jag kastar en sten i en Å

Och den stenen

Den går fort och den flyger

Och den snurrar

Och den träffar

Och den sjunker

Och jag sjunker med

Och jag vill vara en sten!

Jag är deprimerad 340 dagar om året

Och resten av dagarna tänker jag

Fan va trist att va glad

Och jag glädjs åt solljus

Vinmys och ögonkontakt

Och jag darrar och är stel

Och städar inte mitt rum

Men andetag som inte är mina

Andas, och växter som inte är mina

Andas, Och mitt syre är ditt

Och ditt syre är mitt

Höra det sjunga

På hösten är jag närmare hjärtat
Min hud tunnare, köttet magrare, benet skörare. Allting närmare hjärtat.
Jag kan höra det. Höra det slå. Höra det andas. Höra det sjunga.

Hade en kyss...

Hade en kyss vart en kyss

Om den inte betytt

Att du älskade mig?

Hade den vart lika härlig

Om den inte hade sagt till mig helt ärlig

Att du älskade mig?

Hade en tunga vart en tunga

Om jag inte hör den sjunga

Att du älskade mig?

Hade våra kramar

Känts lika rara

Om vi inte älska varan?

Alltings undergång

Jag ser väggarna och taken rasa

Bokhyllor bryts, tv-apparater spängs

Böcker och cd-skivor faller ner, krossas eller demoleras

Golvet bryts upp, golvplankor böjs och fläks upp

Allting faller. Och jag sitter kvar. I samma soffa. Och tittar. Tittar. Tittar på samma tv. Som exploderat och ryker. Och samma tvprogram visas med mänskor som pratar utan att höras. Dom väsnas utan att väsnas. Och framför mig är bokhyllor och bråten. Väggarna omkring mig faller ner. Jag ser himlen och jorden. Molnen som färdas. Och de styckas. Rivs. Sårade molntussar. Och himlen rivs. Som blixtar i det klarblå. Som en jättelik machete bakom kulissen. Himlen faller ner som papper mot scenen. Solen andas tungt. Tar ett djupt andetag och sväller som en ballong. Dens heta sken bränner mig i huden och smälter bort ett lager av mig. Sen drar den ihop sig. Solen. Och sen exploderar den. Allt är förstås bara vitt. Och rött. Och svart. Sen är den borta. Och det gråa breder ut sig. På marken och på det vi kallat himlen. Det gråa havet i horisonten. Så stilla. Så stilla som en cementvägg.

Allt har lossnat. Allt har försvunnit. Och jag börjar lossna. Mina ögonbryn börjar vittra ner i min syn. Mina ögonfransar trasslar in sig i mitt synfält som ett fågelbo. Jag blinkar och de är borta. De rullar ner för min kind. Sen ögonlocket lossnar och faller. Hakan släpper och faller ner mot min hals. Knakar lite. Huden runt mig håller den fast och den tyngs och tyngs. Den vilar mot min bröstkorg. Och händerna försvinner. Armarna tappar sina händer. Finger för finger lossnar. Klick klick för varje led. Och bröstkorgen lossnar. Revbenen faller ner och byter plats med varan. En skåra bryter fram som ett blixtlås i mitten av min kropp. Och allting faller ut. De revben som finns kvar böjs ju. Som en ståtlig snäcka som vill stoltsera. Och Hjärta och lungor och lever och gallblåsa. Och alla vener och artärer som godisremmar över den blodröda saftiga suflen. Det faller ut. Och huvet lämnar. Knak har det lossnat från sin plats. Ögonen faller upp i taket och ner på jorden. Och rullar och snurrar när huvudet snurrar och rullar på golvet. Och tv tjuter med sitt piiiiiiiiiip. Den kan ingen stänga av. Och allting bara andas. Tungt över ingenting.

Jag går bort och gråter i en bäck

Jag går bort och gråter i en bäck

Låter vatten bli vatten

Och fara iväg

Låter min bitterhet och oro blandas med det bruna vattnet

Där höstens sorglöv åker med osynliga meddelanden, om frid

Om havets blåa vatten och oändliga stråk av havsanemoner

Där står jag med frusna fingrar och kramar mitt frusna hjärta

Låt mig få sköljas, låt mig få strömma

Låt mig få falla

och färdas...iväg

En ful barbar

Dina ögon är ögonlock

Mina är gröna av ljus och chock

Dina höfter säger tick tick tock

Mina fingrar säger plock plock plock

Dina ben är ljus kristall

Min bröstkorg är öppet fall

Dina läppar är blixt och knall

Mina är grå metall

Du är en stjärna klar

Jag är ful barbar

En höstdikt

Från mina håla, från min buske

tittar jag fram

Under en flugsvamp, under ett löv

Tittar på solen som är röd

Tiden flyger som en komet

Vart den tar vägen, ingen vet

Bladen blir gröna, gula och röda

En snigel går sakta och snart är vi döda

Träden blir kala, med fingrar så smala

Himlen blir rosa, lila och svart

Stjärnor blir klara och snart är det natt

Jag dricker en regndroppe från ett blad

Nått måste göras, frågan är vad?

Jag samlar löven i en hög

Åt kära herr daggmask, hoppas den dög

Vinden blåser så kall

Nu väntar en vinter vi måste stå pall

Herr grävling och fru Hasselmus

Hos dom jag kurar i ett hus

Här kan vi ducka för vind och storm

Medan värme blir kyla, och det nya tar form

Ja här har vi samlat vårt vinterförråd

Delar med sig åt andra som inte har råd

Och hösten den blåser

Den yrer upp löv

En snigel går sakta

Och snart är jag död

Tre Dikter jag tror hör ihop (ord som dör)

Jag skulle själv vilja jobba på mentalsjukhus - 

Eftersom jag själv är mentalsjuk 

*

Jag känner nån slags tröst och försoning - människor emellan - genom detta

*

Hur kan Carpe diem vara något förtröstansfull

Hur kan folk förtrösta i ögonblicket

Ögonblicket är det mest tröstlösa som finns

Något som bara försvinner och aldrig blir kvar 

Det finns inget förtröstansfullt i förgänglighet 

Och allt är förgängligt - Allt är tröstlöst

Till och med den stores ord i ögonblicket då de skrevs måste varit smärtsamma 

Dom dör i samma ögonblick som han

Och han med verkligheten, universum

Bara Jag som tror att dom finns, finns i och med den tid jag existerar och dör med mig 

Han måste ha insett att den stora flodvågen dränker hans ord, i samma ögonblick som han blundar

Ändå skrev han ner dem, ändå skrev han ner dem 

Denna fåfängliga gestalt! 

Till allt som vissnar och växer

Till allt som växer 

Och det som är

Till det som vissnar

Och det som tär

En dikt till livet

Och det som bär

En dikt till saknad

Och att va kär

En dikt till hösten 

Och till våren

Till nya strålar

Och de gångna åren

Till vart visset löv som skiftar i rött

Till skuggorna som mörknar 

över allt levande och dött

Till vårens första rosenknopp

Till ord som försonar 

och skänker nytt hopp

Till vinden som både kyler och svalkar

Till händer så starka men slits av valkar

Till den nyföddas skrik 

och den döendes suck

Till vattnet som skvalpar

Ner från berget kluck kluck

En tacksamhet för livet under Guds ögonblick

För en pust i universum, den tid vi fick

Som en vacker orkan

Allting sköljer över mig som en vacker orkan

Alla känslor rinner av mig ur tåspetsarna

Jag sitter ensam medan molnen faller över mitt huvud.

Allt är kärlek, allt är ensamhet, allt är förtvivlan

Och allt är på riktigt

Jag kan känna regndropparna tvätta min kind

Jag är inte rädd

Allt är sanning

Tid som går

Jag mår illa av tid som går

Av den kroppsliga process som är människan

Samma sak fast lite mindre, lite mer

Allt. Och sen bara trötthet, hunger. Och mättnad och ett klarvaket tillstånd då jag undrar vad som händer. 

Tiden vandrar på tapeterna. Tiden vandrar på din hud.

Och hår och skägg. Och svetten som luktar.

Var föds nya tankar? I minuten? I ljuset? I den främmande luften?

Ur koldioxiden vi andas ut?

Det blixtrar och åskar någonstans. Jag känner bara doften av gas och partiklar.

Tid som tar mitt liv

och ger mig nytt

En Bön och förtröstan

När prestationsångesten kom över mig som ett åskväder

tittade jag ner på gräset 

på min fötter, som gick där 

Mina fasta steg mot dess mjuka yta

Gräset var mitt, stegen var mina

Ingen kunde ta dem ifrån mig

Ingen kunde mäta eller bedöma dem

Jag fann min tilltron till varandet 

Till allt det som Är 

Tankarna är som tomtebloss i vinden

Grässtråna sträcker sig mot horisonten

Mina axlar kunde sjunka

Blicken kunde lyftas

Himmel och jord 

Och löven som darrar i vinden 

Jag sover på en hög av skräp

Jag sover på en hög av skräp

Vaknar av ett pipande alarm

En klockradio eller en mobiltelefon

Eller en diketsänd tvsändning av helgmålsbön

Allting faller ut, och tusen appar uppdaterar samtidigt

Tusen notifikationer från sociala sammanhang jag flyr från och tar skydd i 

Som tusen dörrklockor från olika dörrar som leder till mitt rum

Jag blundar bort, *ljudlöst*

I en kort evighet upphör jag att existera

Skräpet som lyfter min kropp och tynger mitt tak

Det börjar regna ner böcker från most-read-sidor ner i mitt ansikte  

Ord som har hoppats, sånger som vill sjungas, stiliserade ögonblick som vill bli ihågkomna 

Skräp och människoliv (som trots allt är det som håller en samman) ropar på mig

Det är ett överflöd, ett överflöd

Kan man älska hela världen och Denna Enda samtidigt?

Skräp! Skräp! Överallt!

- Men kan det återvinnas?  

*sammanbrott*

Aforism Det manliga geniet

Håller jag måhända på att bli Horace Engdahl

Det finns bara manliga genier. Inga kvinnliga  

Det är för att det är bara männen  som har förmågan att ta sig själva på för stor allvar

What is real and what is not (Förklädd pekoral)

What is real and what is not 

Vad är rött och vad är blått?

I väntan på svar 

Tar jag något gott

Jag står här och famlar

Letar ord som stammar

Jag väntar på att solen ska gå upp

Jag väntar på en tupp

Jag väntar på en kupp

Jag väntar på krupp

Jag väntar på att solen ska explodera

Och jag ska inte finnas mera

Jag väntar på ett oväder

Jag väntar på att landet blir städer

På att mina barn blir fäder

Att jag måste köpa nya kläder

Ja jag fick två meter, sen gick jag tillbaka

Jag ville inte hit men det var nått jag sakna

Jag saknade känslan av att vakna

Solen fortsätter att skina över mitt brinnande sår och axlar

Och jag känner att det är något jag måste axla

Axla oro och väntan...

Axla mysteriumet, det där som inte har något svar

Jag vaknar och jag vaknar, vaknar och vaknar

Solen bländar fälten 

De kan inte titta tillbaka

Jag blundar mot skyn

Undrar och undrar tillbaka

Öppnar upp en ven och tittar

Blodet strömmar och lungorna ömmar

Och huvudet rusar iväg på tygellösa tömmar

Bland illustrationer och miljoner citroner

Sitter månen på tronen

Och där står jag och fingrar på hans ansikte

*Ett skratt* från magen

En strimma, en glipa av det som inte går att förklara

Jag är nere på jorden igen

Och säger hej till min vän

Runt mig ligger smutstvätt och papper som ska skickas någonstans

Jag grubblar runt och mäter min hals och huvud

Ja, de sitter fortfarande kvar

Jag öppnar Twitter

Och smackar på ett tunnbröd

Lantlig Idyll

Allt för Goetisk

Humlorna dåsar

På gräsmattan där jag såsa

Över mig, flyger måsar

Just när himlen färgas rosa

Jag spelar förstört på min mandolin

Bredvid mig, stryker Katten med sitt flin

Vinden leker med en gardin

 Och Sparven faller med stil

Gräset är ymnigt och violer blå

Jag gäspar en smula och tuggar ett strå

Tuppen är stöddig och trippar på tå

Hönan är sjåpig men jag tror de bli två

Skuggor blir långa och solen går ner

Myggorna kommer och blir bara fler

Åkrarna gäspar och jag ser vad som sker

Himlarna blundar och stjärnorna ler

Jag tar ett ackord

Som sakta klingar bort

Vad ska man säga om livet?

Allt för kort

Alternativ sista vers:

Jag tar ett ackord

Som sakta klingar ut

Allting som lever
Och tar slut

Regniga gator

Regniga gator, blöta skor

Mördarsniglar ligger med varann

Och Jag orkar inte lyfta huvudet

En mygga hittar mitt finger i kylan 

och dricker mitt blod i stora klunkar

Aforism Monogami/polygami

Anledningen till vår extrema vurm för tvåsamhet (i motsats till flersamhet)
är framförallt våran oförmögenhet att kompromissa.

Det är mycket nog med en, då är två svårt nog. 

Gammal variation

Jag älskar henne för allt det hon inte är

För det hon är istället:

För det mjuka och banala

För det varma och självklara