Tre Dikter jag tror hör ihop (ord som dör)

Jag skulle själv vilja jobba på mentalsjukhus - 

Eftersom jag själv är mentalsjuk 

*

Jag känner nån slags tröst och försoning - människor emellan - genom detta

*

Hur kan Carpe diem vara något förtröstansfull

Hur kan folk förtrösta i ögonblicket

Ögonblicket är det mest tröstlösa som finns

Något som bara försvinner och aldrig blir kvar 

Det finns inget förtröstansfullt i förgänglighet 

Och allt är förgängligt - Allt är tröstlöst

Till och med den stores ord i ögonblicket då de skrevs måste varit smärtsamma 

Dom dör i samma ögonblick som han

Och han med verkligheten, universum

Bara Jag som tror att dom finns, finns i och med den tid jag existerar och dör med mig 

Han måste ha insett att den stora flodvågen dränker hans ord, i samma ögonblick som han blundar

Ändå skrev han ner dem, ändå skrev han ner dem 

Denna fåfängliga gestalt! 

Till allt som vissnar och växer

Till allt som växer 

Och det som är

Till det som vissnar

Och det som tär

En dikt till livet

Och det som bär

En dikt till saknad

Och att va kär

En dikt till hösten 

Och till våren

Till nya strålar

Och de gångna åren

Till vart visset löv som skiftar i rött

Till skuggorna som mörknar 

över allt levande och dött

Till vårens första rosenknopp

Till ord som försonar 

och skänker nytt hopp

Till vinden som både kyler och svalkar

Till händer så starka men slits av valkar

Till den nyföddas skrik 

och den döendes suck

Till vattnet som skvalpar

Ner från berget kluck kluck

En tacksamhet för livet under Guds ögonblick

För en pust i universum, den tid vi fick

Som en vacker orkan

Allting sköljer över mig som en vacker orkan

Alla känslor rinner av mig ur tåspetsarna

Jag sitter ensam medan molnen faller över mitt huvud.

Allt är kärlek, allt är ensamhet, allt är förtvivlan

Och allt är på riktigt

Jag kan känna regndropparna tvätta min kind

Jag är inte rädd

Allt är sanning

Tid som går

Jag mår illa av tid som går

Av den kroppsliga process som är människan

Samma sak fast lite mindre, lite mer

Allt. Och sen bara trötthet, hunger. Och mättnad och ett klarvaket tillstånd då jag undrar vad som händer. 

Tiden vandrar på tapeterna. Tiden vandrar på din hud.

Och hår och skägg. Och svetten som luktar.

Var föds nya tankar? I minuten? I ljuset? I den främmande luften?

Ur koldioxiden vi andas ut?

Det blixtrar och åskar någonstans. Jag känner bara doften av gas och partiklar.

Tid som tar mitt liv

och ger mig nytt

En Bön och förtröstan

När prestationsångesten kom över mig som ett åskväder

tittade jag ner på gräset 

på min fötter, som gick där 

Mina fasta steg mot dess mjuka yta

Gräset var mitt, stegen var mina

Ingen kunde ta dem ifrån mig

Ingen kunde mäta eller bedöma dem

Jag fann min tilltron till varandet 

Till allt det som Är 

Tankarna är som tomtebloss i vinden

Grässtråna sträcker sig mot horisonten

Mina axlar kunde sjunka

Blicken kunde lyftas

Himmel och jord 

Och löven som darrar i vinden 

Jag sover på en hög av skräp

Jag sover på en hög av skräp

Vaknar av ett pipande alarm

En klockradio eller en mobiltelefon

Eller en diketsänd tvsändning av helgmålsbön

Allting faller ut, och tusen appar uppdaterar samtidigt

Tusen notifikationer från sociala sammanhang jag flyr från och tar skydd i 

Som tusen dörrklockor från olika dörrar som leder till mitt rum

Jag blundar bort, *ljudlöst*

I en kort evighet upphör jag att existera

Skräpet som lyfter min kropp och tynger mitt tak

Det börjar regna ner böcker från most-read-sidor ner i mitt ansikte  

Ord som har hoppats, sånger som vill sjungas, stiliserade ögonblick som vill bli ihågkomna 

Skräp och människoliv (som trots allt är det som håller en samman) ropar på mig

Det är ett överflöd, ett överflöd

Kan man älska hela världen och Denna Enda samtidigt?

Skräp! Skräp! Överallt!

- Men kan det återvinnas?  

*sammanbrott*

Aforism Det manliga geniet

Håller jag måhända på att bli Horace Engdahl

Det finns bara manliga genier. Inga kvinnliga  

Det är för att det är bara männen  som har förmågan att ta sig själva på för stor allvar

What is real and what is not (Förklädd pekoral)

What is real and what is not 

Vad är rött och vad är blått?

I väntan på svar 

Tar jag något gott

Jag står här och famlar

Letar ord som stammar

Jag väntar på att solen ska gå upp

Jag väntar på en tupp

Jag väntar på en kupp

Jag väntar på krupp

Jag väntar på att solen ska explodera

Och jag ska inte finnas mera

Jag väntar på ett oväder

Jag väntar på att landet blir städer

På att mina barn blir fäder

Att jag måste köpa nya kläder

Ja jag fick två meter, sen gick jag tillbaka

Jag ville inte hit men det var nått jag sakna

Jag saknade känslan av att vakna

Solen fortsätter att skina över mitt brinnande sår och axlar

Och jag känner att det är något jag måste axla

Axla oro och väntan...

Axla mysteriumet, det där som inte har något svar

Jag vaknar och jag vaknar, vaknar och vaknar

Solen bländar fälten 

De kan inte titta tillbaka

Jag blundar mot skyn

Undrar och undrar tillbaka

Öppnar upp en ven och tittar

Blodet strömmar och lungorna ömmar

Och huvudet rusar iväg på tygellösa tömmar

Bland illustrationer och miljoner citroner

Sitter månen på tronen

Och där står jag och fingrar på hans ansikte

*Ett skratt* från magen

En strimma, en glipa av det som inte går att förklara

Jag är nere på jorden igen

Och säger hej till min vän

Runt mig ligger smutstvätt och papper som ska skickas någonstans

Jag grubblar runt och mäter min hals och huvud

Ja, de sitter fortfarande kvar

Jag öppnar Twitter

Och smackar på ett tunnbröd

Lantlig Idyll

Allt för Goetisk

Humlorna dåsar

På gräsmattan där jag såsa

Över mig, flyger måsar

Just när himlen färgas rosa

Jag spelar förstört på min mandolin

Bredvid mig, stryker Katten med sitt flin

Vinden leker med en gardin

 Och Sparven faller med stil

Gräset är ymnigt och violer blå

Jag gäspar en smula och tuggar ett strå

Tuppen är stöddig och trippar på tå

Hönan är sjåpig men jag tror de bli två

Skuggor blir långa och solen går ner

Myggorna kommer och blir bara fler

Åkrarna gäspar och jag ser vad som sker

Himlarna blundar och stjärnorna ler

Jag tar ett ackord

Som sakta klingar bort

Vad ska man säga om livet?

Allt för kort

Alternativ sista vers:

Jag tar ett ackord

Som sakta klingar ut

Allting som lever
Och tar slut

Regniga gator

Regniga gator, blöta skor

Mördarsniglar ligger med varann

Och Jag orkar inte lyfta huvudet

En mygga hittar mitt finger i kylan 

och dricker mitt blod i stora klunkar

Aforism Monogami/polygami

Anledningen till vår extrema vurm för tvåsamhet (i motsats till flersamhet)
är framförallt våran oförmögenhet att kompromissa.

Det är mycket nog med en, då är två svårt nog. 

Gammal variation

Jag älskar henne för allt det hon inte är

För det hon är istället:

För det mjuka och banala

För det varma och självklara

Aforism Vuxenblivande

När pappa dör är det dags att bli vuxen, när mamma dör är det dags att hitta sig en ny mamma.

Aforism Debatteknik

I en debatt och du har två bra argument för din sak; börja alltid med det bästa, du vet aldrig när du kommer att bli avbruten.

Sexuella neuroser

Jag vill hem

Hem och läsa Romeo och Julia

Och sen somna

Som en kattuggla mellan dina bröst

Du är den röda färgens tjej

Dålig men ändå lite bra

Du är den röda färgens tjej

Trots att du är blek som märg

Du gnistrar av guld

Så ljuv och så huld

Man bländas av din syn

Vill sjunka ner i dyn

Men andas din luft

Åh du väcker ens lust!

Men bara så diskret

Du vet vad du gömmer

(Och alla tankar man glömmer)

Du är den röda färgens tjej

Du gömmer den mellan dina läppar

Du har nått där som du inte vill släppa

Du är den röda färgens tjej

Rött som blod och kärlek

Rött som passion och svek

Du är den röda färgens tjej

Röd som kamp och död

Röd som rosen som är röd

Ja du är den röda färgen

Och den tar du med dig hem

Och jag sitter ensam med min lem

Bland allt spott och slem

En typisk Petrusdikt

Släpp mig lös och låt mig få drömma fritt

Jag ska förånga dina ångor

Och förvandla dem till sånger

Som jag gjort så många gånger

Som jag gjort så många gånger

Ni ska få se vem som lider nu 

För det är nya tider nu

För jag rider ju

Ja jag rider ju

En mänsklighet 

En ensamhet

Ja jag lider nu

Ja jag lider nu

Vakna upp och försök förstå

Hur länge det här ska gå på

Vakna upp och somna om

Omkom i dina drömmar

Andas försök att glömma

Försök att glömma

Jag hörde ett sus och ett dus

Jag såg dina ögons ljus

Långt ner, långt bort i ett annat hus

Nu vet jag vad du tänker

Blott dina ögon blänker

Ja, hej då

Försök att förstå

Vi ses nån gång men först då

Kan vi måla med färgen blå

Färgen blå

Ni ska få se vem som lider nu 

För det det är nya tider nu

För jag rider ju

Ja jag rider ju

En mänsklighet

En ensamhet

Jag skriver nu

Ja jag skriver nu

Får jag älska nr 137 & 138

Får jag älska dina ögon när du ler

Får jag älska vad du ser

Får jag älska mer

Får jag älska dina tänder 

Och din haka 

Får jag älska dina läppar

Får jag smaka?

Får jag älska din hörsel och din syn

Får jag älska dina ögonbryn

Får jag älska solen som smeker hyn

Får jag älska vasen som dränks i dyn

Får jag älska vart ögonblick som övergick

Medan mina ögon fick

Dina ögon *Klick*

Får jag älska dig som vinden och som havet

Som blodet och som saven

*

Får jag älska dig som flugor och mygg

Kan jag få plocka loppor från din rygg?

Åter ljus

Det är senare nu

Ett dovt ljus

Nyss - beckmörkt

Jag kan nog klara att gå ner nu 

och möta mänskligheten

En promenad i Skånes centrala region

Jag färdades genom ett böljande landskap

För att finna det gyllene äpplet

Förbi vägarnas myllrande brus

Förbi parkernas gälla skratt

Och skogens juma sus

Förbi de höga skrikens tävlan om luft

Till det öppna landskapets stillhet där kroppens eko kan höras 

liksom den ensamma fågeln

Där, vid Gaias fot växer trädet med frukten

Nästan vit, skimrande mot den bleka kvällssolen

Tynger äpplet ner min hand

Ur dess glödande kött suger jag kraften att komma tillbaka