En liten blöt puss

plötsligt så var du som en liten blöt puss

Helt liten, helt själv

Men ändå mjuk

Och något att spegla sig i

för den som är ensam

Ord

Låt min tunga lunga slungas ut
Låt mig sjunga tungans slut

Låt min unga gunga gunga ut

Låt mig runga runga runga

Låt mig få fatta ett ord i min mun

En ton som inte är för tunn

Låt mig få säga det här

Låt mig få säga det där

Och ni ska lyssna

Var tysta och höra

På er värld som kommer att förstöras

För jag har något att säga: Något angeläget och primärt

Något värt, Något utantill inlärt, något närt

länge vid bestens barm, tagen i lindormen famn

Ni är ett påhitt, en chimär

Ni vet inte vilka ni är

Jag är här och kan förklara

Ni är där och kan inte svara

Jag har sett er gå förbi

Jag har sett er alla ni

Nu ska ni blunda

Eran sista stund stundar

Dags att avrunda cirkeln tillslut

Dags att gå ut

Låt min tunga lunga slungas ut

Låt mig sjunga tungans slut

Låt min unga gunga gunga ut

Låt mig runga runga runga

Ni har varit mig allt för nära

Allt för stilla

Ni får mig att må illa

Ni har varit där jag andas

Ni har varit med dom andra

Förlåt förlåt förlåt

För svårt för svårt för svårt

Det är hårt att leva

Det går åt att treva

Jag har andats in för många gånger

Jag har vandrat in och känner ånger

Vad gör jag här vad gör jag här

Och när ska jag ändras

När ska det hända

Jag måste maka på mig

Jag börjar skaka åh Nej

Förlåt jag är för expressiv

Nu tar jag mitt liv

Låt min tunga lunga slungas ut

Låt mig sjunga tungans slut

Låt min unga gunga gunga ut
Låt mig runga runga runga

Bob Dylan Sång

När jag först började lyssna på Dylan skrev jag den här texten. Jag tänkte nog att den skulle resiteras i något liknade Tangel up in Blue rytmen, men givetvis inte exakt (och avtar mer och mer...). Av olika anledningar blev den aldrig färdig. Dels är jag inte så road av att håla på med plagiat och dels tappade jag kontroll över texten, jag visste inte vart den vart på väg eller ens vad jag ville berätta med den. Jag tänkte att jag skulle skriva något allmänmänskligt, om tro, kärlek och alla ens misslyckanden, något Dylanlikt men det hela utvecklades till ett komplicerat samtal om kristen tro. Rimmen och samtalet drog mig iväg och jag tappa bort mig... Det gör inget, vi behöver ingen Tangel up in Blue på svenska (förut då min direktöversätting som jag har på mina andra blogg), men jag tycker ändå att den är intressant och värd att visa upp, som en skiss från min byrålåda.
   

Jag vandrade där ensam en tid

Jag var håglös till mitt sätt

På bänken där jag satt ett tag satte sig någon brevid

Jag vet inte vad det var det bara känndes så himmla rätt

Flickan som betraktade mig, kunde se in i min själ

Jag kände mig lite olustig som under en röntgenprosses

Hon frågade om allt var väl

Hon sa att hon hette Tess

Jag sa väl att allt var okej

Hon genomskåda mig så klart

Hon sa du kan inte lura mig

Så sätt nu lite fart

Lite fart

Jag sa jag mår som vem som helst

Faktiskt ganska bra

Jag har sökt min tro i kyrkorna

Men jag har aldrig blivit frälst

Fast det är inget att ha

Ingenting att ha

Hon sa att jag var en tvivlare

Att förnekelse var mitt bud

Att jag var en lösdrivare

som aldrig skulle finna Gud

Ja sa att det stämmer väl då, men varför inte så?

Vissa har valt att vänta på nått

Men jag har valt att gå

Och söka nått gott

Söka något gott

Hon sa att det var inget fel med det

Om jag bara våga tro

Och sluta tvivla på allt jag vet

Skulle jag då finna  min ro

Hon sa att gud vakar över mig

Men vise verse skralt

Hon sa att gud behöver dig

Och att allting är fatalt

Hon sa att Gud finns i min sko

Och i marken under min fot

Och om jag släppte in lite ljus, så skulle blomman kunna gro

och även slå rot

Jag sa det stämmer väl då, men vad är då min Gud?

Om hon bara är ett klädesplagg

Inte mer konkret än ett ljud

Mindre kännbar än en tagg

Hon sa ditt hjärta är ömt

är inte tillfredsställt  

Precis som glaset som du tömt

Och trädet som du fält

Din själ är som ett sprucket glas

Faller åt olika håll

I sökandet efter nån inre extas

Vilsen utan koll

Gud finns med dig vart du går

Som en trogen gammal vän

Gud finns dit du når

Och väntar på dig än

Men om du förnekar hans ljus

Är du dömd till undergång  

Och inte vill känna det rus

Som kan höras i hans sång

Du är dömd att vandra utan mål

Dömd att vara rädd

Dömd att fastna i ett hål

va ständigt vilseledd

Men om du hör herrens kall

och följer i hans trupp

Så ska det inte bli ditt fall

Utan du ska komma upp

Ja sa jag tänker aldrig följa något

som ingen alls kan se

Inte heller ska jag dölja något

Men jag bryr mig inte om att be

Jag tänker lita till min fot

Av Gud eller av jord

Jag hoppas att du inte har nått emot

när jag yttrar dessa ord

Hys in mig som en flykting

Känns lite självupptaget att använda en flyktig-metafor i dessa tider när många flyktingar inte har någonstans att bo. Hur kan jag be någon att hysa in mig när det finns folk som har flytt på riktigt? Men äsch jag gör ju som jag vill. Och ensamhet, det kan alla känna igen sig i. Både flyktingar och de som kanske tar emot. Kanske är poesi vägen för folk att förstå att människor behöver någonstans att bo. Även fast mitt lilla alster bara syfta till mig och min lilla ensamhet.

Hys in mig som en flykting

Jag klarar inte av att vara själv

Jag driver här helt flyktigt

Vilsen som en älv

Jag behöver nån att fly till

Som öppnar upp sin dörr

Säger att ingenting är farlig

Säger att allt är som förr

Hys in mig som en flykting

Jag är så ensam så

Jag bär på så mycket undran

Som ingen kan förstå  

Hys in mig som en flykting

Jag behöver en öppen eld

Behöver inte vara lycklig

Vill bara inte vara själv

Med huvudet fullt av sol

Med huvudet fullt av sol 
lägger jag mig ner och sover, djupt
Jag vaknar, naken 
och närvaron av min frånvaro är befriande.

Livet utspelar sig en höstdag

Plötsligt under våryran tänker jag tillbaka på hösten. Om jag skulle sammanfatta hur det är att leva skulle jag ta en höstdag som exempel sådär vid september, oktober, på starten av en termin, man har precis lyckats anpassa sig till de nya förutsättningarna och har inte hunnits fullt bli fast i den stora höstdepretionen, ungefär som jag beskriver det nedan.

Livet utspelar sig en höstdag

En känsla av: inget speciellt

Du andas luften i stora klunkar

Himlen är vit och träden är kala

Motivationen är ett ringa strävande

Du går upp på morgonen utan att ifrågasätta

Äter frukost och borstar tänderna i makligt tempo

Du har inga orosmoln och ditt välbefinnande är fast förankrat

Lyckan är ingen strävan
utan ett tillstånd som då och då dyker upp i samtal med goda vänner
eller när musiken plötsligt griper tag i dig

Du längtar till fredag utan att för den skull vara olycklig på måndag

Sommaren är förbi och det är långt till Jul

Inget att oroa sig över, inget att längta efter.

Om världen

Jag ska berätta om världen, det är därför jag finns här. 
Jag ska iaktta och betrakta och någon ska säga varför. 
Och jag ska fortsätta gå. Jag finns här för dig. Jag ska säga dig hur det ser ut i mina ögon. Hur allting speglas i glansen av min puppil. Som det vida havet. 
Du ska få se mig och det är där jag finns. På böljorna. 
Tankar som slår mot stranden. Ett evigt kluckande. 
Du kan möta mig där, längst ute på en sten. Med skummet yrande och havsvinden i håret.
- Ser du solen. Glitter och måsar. Måsljud.
Det är så jag berättar det för dig. Jag kommer alltid att finnas.

Trädet

Hittade några gamla dikter när jag gick igenom gamla skrifter. En av dem är den här: 

Slå kniven genom trädet
Slå trädet genom kniven
Och väx inifrån
Låt barkens rötter bli grenar
Låt grenarna bli bark åt roten
Låt själen återförenas med trädet
Väx genom att förstöra, väx genom att känna
Väcks genom att växa
Trädets blod blir bernsten
Ditt blir nya träd
Du skriver på ett träd
Du läser i ett träd
Du ristar dina initialer, på baken av ett träd
Trädet kommer ruttna, trädet kommer falla
Trädet blir till papper, eller jord i din rabatt
I trädets jord ska växa blommor och nya träd
Ditt minne blir en vindpust
En pust som stör trädens grenar
Och du växer in i trädets stam
Din själ blir åter papper
blir åter trä i trädet.

Som om det fanns nått mer

som om det fanns nått mer

som om det fanns nått mer

Men det finns inget mer

Och allt som jag ser

är inget nytt under solen

och vi lever och vi dör

och vi lever och vi dör

och jag skriver några rader

Som överlever mig

som förvanskas och granskas

av andra och skrivs om

och ingen vet vem som har skrivit dom

och det är inte jag och det är inte du

det är oändligt in i forntiden

och någon återuppfinner hjulet

Om att leva

På hösten har jag en sådan dödslängtan

På våren en sådan livslängtan

Hur som helst är jag otillfredsställd

Sturm und Drang

Min dikter har en tändes att dra sig mot det pekorala hållet. Men det kan vara där den stora poesin finns, på gränsen mellan Tommy Nilsson och Unge Werthers lidanden. 

Jag har varit en växt i vatten i en vas
Allt för länge, Jag har fängslats och längtat

efter att slå ut,

Ut, ut på riktigt

Ute på en sommaräng

Där kan min ängslan få sträva fritt

För där är allt mitt ditt

Där kan mina rötter slå rot

Där kan jag stå på stadig fot

och inte behöva kisa mot den jag strävar mot

Inte vara instängd i ett glas, i en vas

utan omfamna världen i en ohämmad extas

Där kan min kärlek få blomma och vara fri

Fri för sin egen Eufori

På väggar och glas

Blod på väggar och glas

Blod för en sällsam extas

Blod - någonting gick i kras!

en vas

Blod för att släcka en törst

Ett nerblåst staket

Livet är inte mer än ett par brädor poesi

Det är så, ett nedblåst staket

Det finns inte så mycket mer under och bakom

Ett par ordvrängningar

och en sällsynt extas

Längst in

Vänd mig ut och in

Vänd mig ut och in

Vänd mig in - till ingenting

Vänd mig in till tankens branta baksida

Där förnimmelserna sjuder och tankar svävar över orden  

Där ska jag skrika mig hes och hälsa mina spermier välkomna

Där kan min mage får bubbla och armar darra

För där är inverters utvärtes, och utvärtes syns inte

Du själsblomma som växer i takt med tiden

Din doft är blott kännbar.

Ut och in

In och ut

Ut...

tillslut.

Skottdagen

På dagen som inte fanns

Försvann jag någonstans

Jag flätade en krans av vårsnö och tö

Och satte den på en ungmö

Jag kysste hennes läppar och ville inte släppa

Förens jag blivit nerputtad från min täppa

Jag kom ner på marken och slickade av saven av barken

Sen såg jag upp på himlen blå, Den ville jag nå

Vinden tog mig och jag flög

Upp i luften och jag dög

Det var något märkligt

Ja, nästan verkligt

Det var som att dagen fanns

Och jag var någonstans

Homage

Ett ekelöf ekade
Sekeldöd, i leken nödd
Att åter och åter i orden född
Som hjärtat i elden, het och glödd
Aldrig dör den store
Så länge ögon kan se
Så länge hjärtat kan känna
- Kan även jag få va med?

Dikt

Människorna tänds och slocknar

De ruttnar försiktigt in i glömska

Och när jag skriver

River jag tiden i remsor

Maskhål där livet kan vänta

Inte ett rop på hjälp

Smällfet på sorg

Uppspyd i en korg

Säljer jag min längtan på torg

I ett försök att få någon form av självlöshet

I en tro bort från evig tröstlöshet

Med en ny medvetenhet

Att min envetenhet

Är en och samma som den andra

Att jag kunde landa om jag bara flög

Men min knapp är trög

Jag ljög när jag sa att jag var ensam

Jag skrattar med de andra så gemensam och skämtsam

Fast det var också en lögn, jag ljuger hela tiden

Jag skrattar medan jag lider, och skriker när jag mår bra

Ta mig, Ta mig, Jag är till salu,

en för tre bland andra varur  

Ge mig en själsböna eller ett bröst att suga på

Jag krymper inåt och baddar sjuka sår

Det är ingen som frågar hur jag mår

Det är ingen som frågar hur jag mår

Fast jag tror de gör det, men jag glömmer bort att svara

Ärligt, vad livet är härligt, ja rent förfärligt!

Hade jag trivts i en vagga med vaggsångs musik

Är jag mogen nog att ta kritik, lyrik, lik, arsenik

Hade jag trivts i graven, JA!

Trivs jag med det här? Fast bara en gång till, och igen

Och om igen och åter och så vidare och varför

och en gång till, Ner och Ner och formulering

och frustrering och igen och igen och åter, åter

När jag har skrivit klart min gärna så kommer jag hjärna

Du strålande stjärna

(Poesins styrka och svaghet är att ingen förstår den.)  

Som en katt

Du leker med mig som en katt

Jag leker med dig som en råtta

Du gosar mig och håller mig

Jag låter dig hållas och släpper dig ibland

Ibland kommer vi varandra nära

Och jag vet att du är min

Och jag är fast mellan dina starka armar

Men jag slinker ur och låter dig fly

Jag kan ta dig när jag vill

men det gör jag inte

Jag vill inte äta dig

Jag vill bara att du ska hålla mig i dina armar

Som du håller din katt