Sturm und Drang

Min dikter har en tändes att dra sig mot det pekorala hållet. Men det kan vara där den stora poesin finns, på gränsen mellan Tommy Nilsson och Unge Werthers lidanden. 

Jag har varit en växt i vatten i en vas
Allt för länge, Jag har fängslats och längtat

efter att slå ut,

Ut, ut på riktigt

Ute på en sommaräng

Där kan min ängslan få sträva fritt

För där är allt mitt ditt

Där kan mina rötter slå rot

Där kan jag stå på stadig fot

och inte behöva kisa mot den jag strävar mot

Inte vara instängd i ett glas, i en vas

utan omfamna världen i en ohämmad extas

Där kan min kärlek få blomma och vara fri

Fri för sin egen Eufori