Bob Dylan Sång

När jag först började lyssna på Dylan skrev jag den här texten. Jag tänkte nog att den skulle resiteras i något liknade Tangel up in Blue rytmen, men givetvis inte exakt (och avtar mer och mer...). Av olika anledningar blev den aldrig färdig. Dels är jag inte så road av att håla på med plagiat och dels tappade jag kontroll över texten, jag visste inte vart den vart på väg eller ens vad jag ville berätta med den. Jag tänkte att jag skulle skriva något allmänmänskligt, om tro, kärlek och alla ens misslyckanden, något Dylanlikt men det hela utvecklades till ett komplicerat samtal om kristen tro. Rimmen och samtalet drog mig iväg och jag tappa bort mig... Det gör inget, vi behöver ingen Tangel up in Blue på svenska (förut då min direktöversätting som jag har på mina andra blogg), men jag tycker ändå att den är intressant och värd att visa upp, som en skiss från min byrålåda.
   

Jag vandrade där ensam en tid

Jag var håglös till mitt sätt

På bänken där jag satt ett tag satte sig någon brevid

Jag vet inte vad det var det bara känndes så himmla rätt

Flickan som betraktade mig, kunde se in i min själ

Jag kände mig lite olustig som under en röntgenprosses

Hon frågade om allt var väl

Hon sa att hon hette Tess

Jag sa väl att allt var okej

Hon genomskåda mig så klart

Hon sa du kan inte lura mig

Så sätt nu lite fart

Lite fart

Jag sa jag mår som vem som helst

Faktiskt ganska bra

Jag har sökt min tro i kyrkorna

Men jag har aldrig blivit frälst

Fast det är inget att ha

Ingenting att ha

Hon sa att jag var en tvivlare

Att förnekelse var mitt bud

Att jag var en lösdrivare

som aldrig skulle finna Gud

Ja sa att det stämmer väl då, men varför inte så?

Vissa har valt att vänta på nått

Men jag har valt att gå

Och söka nått gott

Söka något gott

Hon sa att det var inget fel med det

Om jag bara våga tro

Och sluta tvivla på allt jag vet

Skulle jag då finna  min ro

Hon sa att gud vakar över mig

Men vise verse skralt

Hon sa att gud behöver dig

Och att allting är fatalt

Hon sa att Gud finns i min sko

Och i marken under min fot

Och om jag släppte in lite ljus, så skulle blomman kunna gro

och även slå rot

Jag sa det stämmer väl då, men vad är då min Gud?

Om hon bara är ett klädesplagg

Inte mer konkret än ett ljud

Mindre kännbar än en tagg

Hon sa ditt hjärta är ömt

är inte tillfredsställt  

Precis som glaset som du tömt

Och trädet som du fält

Din själ är som ett sprucket glas

Faller åt olika håll

I sökandet efter nån inre extas

Vilsen utan koll

Gud finns med dig vart du går

Som en trogen gammal vän

Gud finns dit du når

Och väntar på dig än

Men om du förnekar hans ljus

Är du dömd till undergång  

Och inte vill känna det rus

Som kan höras i hans sång

Du är dömd att vandra utan mål

Dömd att vara rädd

Dömd att fastna i ett hål

va ständigt vilseledd

Men om du hör herrens kall

och följer i hans trupp

Så ska det inte bli ditt fall

Utan du ska komma upp

Ja sa jag tänker aldrig följa något

som ingen alls kan se

Inte heller ska jag dölja något

Men jag bryr mig inte om att be

Jag tänker lita till min fot

Av Gud eller av jord

Jag hoppas att du inte har nått emot

när jag yttrar dessa ord