Allting sluter sig

Helt plötsligt sluter sig allt omkring en

Vägarna närmar sig

kroppen sluter sig

Andningen blir hög och andtäppt

Armarna tunga

Huvudet växer och slocknar

Att bära omkring på en människokropp

Allting sluter sig runt en, tränger en, kväver en

Allting är långt borta. Kan inte nås. Kan inte kännas.

Det kommer. Som en flodvåg drabbar en.

Uppochnervänt tak som sluttar.

Och jag faller. I min säng. Faller.

Utan syrgas. Ut i rymden.

Med min fallskärm som inte vecklas ut.

Min händer som trevar

som inte vet vad de trevar efter.

I havets blåa vatten där luftbubblor svävar upp mot ytan.

Små kapslar av förgången strävan

sockerdrickan och barnens såpbubblor

Hela tiden ett fall. Den tunga kroppen. Den tunga människokroppen.

De stora havsmonstren flyter förbi med sina tomma blickar

Urtidsdjuren som krälar på boten

Nånstans där ändå en mussla

Med en pärla mellan sina läppar

En sista nyfiken stjärna

djupt nere under revbenen