söndag 22 september 2019

Tre Dikter jag tror hör ihop (ord som dör)

Jag skulle själv vilja jobba på mentalsjukhus - 
Eftersom jag själv är mentalsjuk 
*
Jag känner nån slags tröst och försoning - människor emellan - genom detta
*
Hur kan Carpe diem vara något förtröstansfull
Hur kan folk förtrösta i ögonblicket
Ögonblicket är det mest tröstlösa som finns
Något som bara försvinner och aldrig blir kvar 
Det finns inget förtröstansfullt i förgänglighet 
Och allt är förgängligt - Allt är tröstlöst
Till och med den stores ord i ögonblicket då de skrevs måste varit smärtsamma 
Dom dör i samma ögonblick som han
Och han med verkligheten, universum
Bara Jag som tror att dom finns, finns i och med den tid jag existerar och dör med mig 
Han måste ha insett att den stora flodvågen dränker hans ord, i samma ögonblick som han blundar
Ändå skrev han ner dem, ändå skrev han ner dem 
Denna fåfängliga gestalt! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar